I krisens spår gör flygbolagen naturligtvis allt för att sänka sina kostnader. Det är man tvungen till för att överleva.      

Man lyckas endast spara till en viss gräns inom själva flygbolagen, d.v.s. på piloter, flygvärdinnor och flygmaskiner. Resultatet kan bli att man därför måste spara ytterligare på det som håller flygmaskinerna i luften, till exempel tekniskt underhåll. De svenska flygbolagen har lite olika filosofi, men idag är många frestade att spara på detta område.

Vissa flygbolag utökar kraftigt intervallen mellan det att flygtekniker inspekterar flygplanen. Närmare gränsen av vad myndigheterna godkänner. Man tar bort tekniker från linjestationer, vilket får till resultat att flygmaskinerna blir stående vid minsta tekniska problem.

Alternativet är, vilket sker dagligen, att piloterna flyger tillbaka till hemmabas trots att man hade ett problem som, enligt reglerna, ska rapporteras i logbok och bedömas av en flygtekniker. Pressen på piloterna blir orimlig med en flygmaskin full av passagerare som betalt för att komma hem i tid. Det är ett obestridligt faktum att man rapporterar fel i mycket högre utsträckning på väg tillbaka från en linjestation än på väg till densamma.

Självklart måste alla dra sitt strå till stacken för att minska kostnaderna, men när vi ser åtgärder som kommer att påverka punktlighet och säkerhet negativt utan att det ger de besparingar man tror, så undrar vi om det endast är kortsiktig glädje hos ägarna man är ute efter. Vilka utvärderar i efterhand hur kloka besluten var?
Om bolaget i fråga finns kvar vill säga! Om inte så kanske man undrar vad som gick fel, men då är det för sent.

Ställ kunderna och aktieägarna inför frågan om man är beredd att äventyra säkerhet och punktlighet för att spara ingen, eller kanske någon enstaka krona per flygbiljett.


För
Svensk Flygteknikerförening, SFF /

Ola Blomqvist
Vice ordf. SFF:s centralstyrelse.